elinorcb

Jag får ofta käslan av att inte räcka till när det kommer till hästar och ridning. Prestations ångest av mindre grad som hela tiden går och gnager. Det blir absolut inte bättre av att folk säger till än "vad bra du är på att rida", visst man blir glad men då skapas vissa förväntningar man vill uppfylla.

Jag är inte den människan jag vill vara vid dem tillfällerna, jag blir stressad och långt ifrån lika tålmodig och öppen som jag kan och vill vara.

 

Dzasti blir som en spegelbild av mig själv, fast alltid mycket bättre. Sen när jag är som hon vill att jag ska vara så är det nästan som att hon belönar mig (låter jätte konstigt och fel). Men finns det något bättre än när hästen på eget behag komer fram och lägger mulen mot ens axel och visar hur mycket den faktiskt tycker om en? När man varit tillräckligt tålmodig och inte stressat och allt helt plötsligt funkar - hur underbart?

 

Jag älskar dem stunderna när man bara kan släppa allt och bara va, ingen som dömer hur du rider eller ser ut. Vad eller hur du gör.